Fyra åttaåriga pojkar åt gången. Vi var först ut och hjälpfröken Tone hade från skolans låg- och mellanstadiebyggnad gått med oss ner över skolgården. Inför det oundvikliga som väntade hade jag varit jättenervös ända sedan jag vaknat tidigt på morgonen. Smått illamående nu; vi skulle få sprutor.
Med unga pojkars gränslöshet var vi första grupp att bege oss mot doktorn. Alla fyra var vi uppspelta av situationen. Suspekta inför hur vuxna oberoende av varandra envisades med att sprutor alls inte gjorde ont. Vi försökte förgöra rädslan genom att högljutt frossa i den, men Tone visste att hantera oss, envetet var hon bakom och kväste större utbrott.
Tyckte Jesper på allvar att det inte gjorde ont med sprutor?
Christians skratt var inte nervöst; var han verkligen inte rädd?
Andreas högt uppe i varv låtsades gång på gång avvika från raden av stenplattor som Tone bestämt kommenderade oss att följa, den som ledde ner över stora gräsmattan och runt till ingången av dagisbyggnaden.
På ovanvåningen väntade doktorn.
Ett ansträngt leende över Tones ansikte. Hon försökte just hålla god min men hon tyckte inte att det var roligt det här. Dagisbyggnaden var precis som husen hemma i Sverige; en liten villa som den min familj lämnat hemma i Lindholmen. Putsade vita väggar. Mörkt tegeltak. Massiv mörkbetsad trädörr.
Mot Belgien där ute bildade Tone en sträng siluett när hon motade in oss i byggnaden. Nu måste vi lugna ner oss, vara tysta! Upp för trappan!
På ovanvåningen var fönstren små och rummen dunkla. En sjuksköterska i vit rock och hätta tog emot oss men hon pratade bara med Tone. Kunde varken svenska eller norska.
Jag var varm och mådde illa. Kände hjärtat slå hårt i kroppen. Nu skulle det snart hända.
Trots att jag rusat upp och runt här många gånger var ovanvåningen vanligtvis en anonym och tråkig plats. Skrivbord och stolar och bänkar, tätt förvarade upp och ned och på hög. Gråa heltäckningsmattor och damm.
Man hade för dagens operation ställt fram ont förebådande föremål; här såg inte ut som vanligt. Glasflaskor, plastlådor, och brickor i metall. Vi befann oss i vad som nu blivit ett väntrum, ett omklädningsrum. Sjuksköterskan bläddrade tillsammans med Tone i en pärm. De gjorde anteckningar och växlade några ord. Tone bad oss att ta av våra kläder och sedan göra som doktorn sade, och så lämnade hon oss ensamma med sköterskan. Vi gjorde som ombedda, klädde av oss och lydde artigt sjuksköterskan som hon med handgester och enstaka franska ord visade var vi skulle lägga kläderna.
Gult lampljus nådde oss från det intilliggande rummet. Dörren stod på glänt och någon rörde sig där inne. En tjock person i vit rock. Först skymtade vi endast ryggen. Doktorn, en belgare; ingen nacke, grått hår på sidorna av en liten fläskkorvstump till huvud.
Jag var rädd. Undersökning och spruta. Även med mina klasskamrater kände jag mig ensam här i bara kalsongerna och med dessa främlingar.
Han orienterade sig inne bland sina instrument och sade något till sjuksköterskan. Hon reagerade, ledde in oss till doktorns provisoriska domän. Söta var vi. Men vår artiga inställsamhet, vanligen så effektiv, väckte här ingen respons. Sjuksköterskan lade den uppslagna pärmen på skrivbordet framför doktorn. Hon visade honom, pekade först i papprena och sedan mot oss; fastslog vem som var vem. Vi registrerades, blev avbockade. Doktorn granskade informationen, kastade hastiga blickar mot oss och gjorde anteckningar.
Så var vi ensamma med honom och dörren var stängd.
Han pratade franska och jag förstod inte orden. Som en ofrivillig skådespelare dirigerade han Jesper att lägga sig på britsen. Jag förstod inte vad han sade men han sade heller inte mycket. Själva arbetet gick före allt annat, före vi patienter. Vi verkade liksom stå i vägen för arbetet som skulle utföras på oss. Jespers kropp på britsen och tre väntande kroppar bredvid.
Jesper låg utlämnad men vid gott humör. Han verkade inte känna obehag och mottog behandlingen med ro. Doktorn lyssnade till pulsen, tryckte här och där och förde anteckningar. Jesper fick lyfta på rumpan så att doktorn kunde dra ner kalsongerna. Han började pilla på snoppen och Jesper började fnittra. Det kittlade och Jesper höll inte tillbaka skrattet. Doktorn ignorerade, fortskred med pillandet likgiltig inför Jespers skratt och att vi andra började stämma in. Avgrunden mellan vallonen och oss lät oss hemfalla åt sedvanligt stoj. Jesper var kittlig på snoppen och skrattade. Vi skrattade alla tillsammans igen.
Plötsligt exploderar doktorn ur sin bubbla och utdelar en rungande örfil och hela rummet ändrar färg.
Christians nyss glada ansikte nu förvridet i överraskning och chockad stumhet. Han tar sig för kinden, stirrar storögt på doktorn och börjar gråta. Doktorn gormar förbannat och sjuksköterskan rusar in och det är uppståndelse och förvirring.
Jag hör endast som på avstånd. Som genom en tunnel. Jag flyr. Är redan i det angränsande rummet. Ingen ser när jag klär mig. Oupptäckt är jag nedanför trappan och ute. Jag gömmer mig i buskarna vid staketet som skiljer skolområdet från trafiken och Waterloo. Här väntar jag en stund och sedan sticker jag.
Barnen ska inte under några omständigheter lämna skolområdet, men allt är snart många meter bakom mig. Jag springer hemåt. Följer jag bara den stora vägen till den stora korsningen just innan tennishallen och Pizza Hut så är det inte långt kvar.
Han slog Christian. I ansiktet. En fullgod anledning att inte få spruta av den doktorn. Springer jag hem vet de att jag menar allvar. Ingen kommer tänka som jag så det gäller att jag hävdar mig bestämt. Måste vara övertygande. Och resolut.
Jag vill inte vara där längre! De är dumma i huvudet!
Jag går och efter drygt tre kilometer är jag hemma.
Pojke, Ingrids svarta schäfer, tittar på mig genom stål- och glasväggen som blottar ena sidan av markvåningen. Jag ringer på. Ingrid kommer från köket. Förvånad och frågande låser hon upp.
Jag börjar gråta.
– Jag vill inte vara där längre! De är dumma i huvudet!
