Category Archives: Valdehouse

2016

INCLUSION

Vänsterpartiet byter namn

Dinner for Schmucks quote

red hair

‘Self Portrait’ – Vincent van Gogh,
1887, 32,5cm x 41cm, oil on artist’s board, mounted on cradled panel

Years ago when at art school a teacher was critiquing one of my figure studies. He commented on my inclination to overstate colors and contrasts. He said, maybe jokingly, that it comes with the red hair; red haired artists often paint excessively colorful.
If there is in fact a correlation between hair color and artistic expression, it’d be interesting to know if it’s genetic or because of social structures. I’d bet on the latter. Everyone seems to have an opinion on red haired people, and this will inevitably affect us in some ways. If putting awesomeness into what we do is a consequence of the prosecution we endure, I’d say it’s one of the less adverse.

Statements and the artist’s options

Statements

Common people do not know who Velázquez was.

There is no incentive for the common person to know who Velázquez was.

Common people would prefer contemporary artist Casey Baugh to Velázquez.

Neither contemporary art historians nor artists understand Velázquez’ staggering talent and/or that he represents the pinnacle of figurative painting.

Both contemporary art historians and artists equate Velázquez with say Goya, Manet, and Matisse.

Contemporary art historians and artists have read David Hockney’s Secret Knowledge and accept his conclusion – in the past artists used devices/shortcuts/tricks when painting .

Very few individuals today possess genuine knowledge in the practice of painting.

No one currently possesses technical skill even close to that of Velázquez.

Today, every phenomenon does NOT have value in itself. Nothing may be practiced as an end in itself.

Today we have capitalism.

Capitalism nourishes selfishness and alienation. Capitalism wants faster production and higher turnover.

Income is a prerequisite for professional painting.

The artist’s options

Educate the public in painting. Get common people to understand what the training entails, what the work involves.

Preach the history and significance of painting.

Talk about Anthony van Dyck, Edgar Degas, Antonio Mancini, etc.

Speak about the personal experience and open up for dialogue.

Make demands on your fellow man. Enrich them thus.
Meet great resistance.

Win the common person’s confidence by producing unambiguous painting – genuine humanistic and constructive art that speaks a universal language independent of the zeitgeist.

Disregard social order and trends and become a martyr.

Achieve humiliation by live role playing the suffering artist.

Claim that a painting is a unique and timeless product.

Have a lucrative job. Buy your artistic career.

Try to distinguish yourself as a unique individual. Create conflict and capitalize on fame.

Take advantage of opportunities for access to exclusive and isolated arts establishments. The most common opportunity is to be privileged – to have connections and inheritance in the shape of status and money.
Close the door, don’t let anyone follow you.

Refuse to recognize or do not admit to anyone that painting is dead.

Påståenden och konstnärens alternativ

Påståenden

Gemene man vet inte vem Velázquez var.

Det finns inget incitament för gemene man att veta vem Velázquez var.

Gemene man skulle föredra samtidskonstnären Casey Baugh framför Velázquez.

Varken nutida konstvetare eller konstnärer förstår Velázquez svindlande begåvning och/eller att han representerar höjdpunkten av figurativt måleri.

Både nutida konstvetare och konstnärer likställer Velázquez med säg Goya, Manet, eller Matisse.

Nutida konstvetare och konstnärer har läst David Hockneys Secret Knowledge och godtar hans slutsats – förr användes redskap/genvägar/fusk inom måleri.

Ytterst få individer idag besitter genuin kunskap inom praktiskt måleri.

Ingen idag förfogar över teknisk färdighet ens i närheten av den hos Velázquez.

Idag har varje företeelse INTE ett värde i sig. Ingenting må praktiseras som självändamål.

Idag råder kapitalism.

Kapitalism fostrar egoism och alienation. Kapitalism traktar efter snabbare produktion och större omsättning.

Inkomst är en förutsättning för yrkesmässigt måleri.

Konstnärens alternativ

Undervisa allmänheten i måleri. Få gemene man att förstå vad träningen innebär, vad arbetet innefattar.

Upplys om måleriets historia och betydelse.

Prata om Anthony van Dyck, Edgar Degas, Antonio Mancini etc.

Berätta om den personliga upplevelsen, bjud in och öppna för dialog.

Ställ krav på dina medmänniskor. Berika dem sålunda.
Detta möter stort motstånd.

Vinn gemene mans förtroende genom att producera otvetydigt måleri – genuint humanistisk och konstruktiv konst som talar ett universellt språk oavhängigt tidsanda.

Bortse från samhällsordning och trender och bli som följd martyr.

Uppnå förnedring genom att medelst levande rollspel återskapa konstnärsmyten.

Hävda att en målning är en unik och tidlös produkt.

Ha ett inkomstbringande jobb. Köp ditt konstnärskap.

Sök särskilja dig som en unik individ. Skapa konflikt och kapitalisera på kändisskap.

Utnyttja förutsättningar för tillträde till ett exklusivt och isolerat konstetablissemang. Vanligaste förutsättningen är att vara privilegierad – ha kontakter samt arv i form av status och pengar.
Stäng dörren för efterföljande.

Vägra inse eller erkänn inte för någon att måleriet idag är dött.

Kulturkrock

Fyra åttaåriga pojkar åt gången. Vi var först ut och hjälpfröken Tone hade från skolans låg- och mellanstadiebyggnad gått med oss ner över skolgården. Inför det oundvikliga som väntade hade jag varit jättenervös ända sedan jag vaknat tidigt på morgonen. Smått illamående nu; vi skulle få sprutor.

Med unga pojkars gränslöshet var vi första grupp att bege oss mot doktorn. Alla fyra var vi uppspelta av situationen. Suspekta inför hur vuxna oberoende av varandra envisades med att sprutor alls inte gjorde ont. Vi försökte förgöra rädslan genom att högljutt frossa i den, men Tone visste att hantera oss, envetet var hon bakom och kväste större utbrott.
Tyckte Jesper på allvar att det inte gjorde ont med sprutor?
Christians skratt var inte nervöst; var han verkligen inte rädd?
Andreas högt uppe i varv låtsades gång på gång avvika från raden av stenplattor som Tone bestämt kommenderade oss att följa, den som ledde ner över stora gräsmattan och runt till ingången av dagisbyggnaden.
På ovanvåningen väntade doktorn.

Ett ansträngt leende över Tones ansikte. Hon försökte just hålla god min men hon tyckte inte att det var roligt det här. Dagisbyggnaden var precis som husen hemma i Sverige; en liten villa som den min familj lämnat hemma i Lindholmen. Putsade vita väggar. Mörkt tegeltak. Massiv mörkbetsad trädörr.
Mot Belgien där ute bildade Tone en sträng siluett när hon motade in oss i byggnaden. Nu måste vi lugna ner oss, vara tysta! Upp för trappan!

På ovanvåningen var fönstren små och rummen dunkla. En sjuksköterska i vit rock och hätta tog emot oss men hon pratade bara med Tone. Kunde varken svenska eller norska.
Jag var varm och mådde illa. Kände hjärtat slå hårt i kroppen. Nu skulle det snart hända.

Trots att jag rusat upp och runt här många gånger var ovanvåningen vanligtvis en anonym och tråkig plats. Skrivbord och stolar och bänkar, tätt förvarade upp och ned och på hög. Gråa heltäckningsmattor och damm.
Man hade för dagens operation ställt fram ont förebådande föremål; här såg inte ut som vanligt. Glasflaskor, plastlådor, och brickor i metall. Vi befann oss i vad som nu blivit ett väntrum, ett omklädningsrum. Sjuksköterskan bläddrade tillsammans med Tone i en pärm. De gjorde anteckningar och växlade några ord. Tone bad oss att ta av våra kläder och sedan göra som doktorn sade, och så lämnade hon oss ensamma med sköterskan. Vi gjorde som ombedda, klädde av oss och lydde artigt sjuksköterskan som hon med handgester och enstaka franska ord visade var vi skulle lägga kläderna.
Gult lampljus nådde oss från det intilliggande rummet. Dörren stod på glänt och någon rörde sig där inne. En tjock person i vit rock. Först skymtade vi endast ryggen. Doktorn, en belgare; ingen nacke, grått hår på sidorna av en liten fläskkorvstump till huvud.

Jag var rädd. Undersökning och spruta. Även med mina klasskamrater kände jag mig ensam här i bara kalsongerna och med dessa främlingar.

Han orienterade sig inne bland sina instrument och sade något till sjuksköterskan. Hon reagerade, ledde in oss till doktorns provisoriska domän. Söta var vi. Men vår artiga inställsamhet, vanligen så effektiv, väckte här ingen respons. Sjuksköterskan lade den uppslagna pärmen på skrivbordet framför doktorn. Hon visade honom, pekade först i papprena och sedan mot oss; fastslog vem som var vem. Vi registrerades, blev avbockade. Doktorn granskade informationen, kastade hastiga blickar mot oss och gjorde anteckningar.

Så var vi ensamma med honom och dörren var stängd.
Han pratade franska och jag förstod inte orden. Som en ofrivillig skådespelare dirigerade han Jesper att lägga sig på britsen. Jag förstod inte vad han sade men han sade heller inte mycket. Själva arbetet gick före allt annat, före vi patienter. Vi verkade liksom stå i vägen för arbetet som skulle utföras på oss. Jespers kropp på britsen och tre väntande kroppar bredvid.
Jesper låg utlämnad men vid gott humör. Han verkade inte känna obehag och mottog behandlingen med ro. Doktorn lyssnade till pulsen, tryckte här och där och förde anteckningar. Jesper fick lyfta på rumpan så att doktorn kunde dra ner kalsongerna. Han började pilla på snoppen och Jesper började fnittra. Det kittlade och Jesper höll inte tillbaka skrattet. Doktorn ignorerade, fortskred med pillandet likgiltig inför Jespers skratt och att vi andra började stämma in. Avgrunden mellan vallonen och oss lät oss hemfalla åt sedvanligt stoj. Jesper var kittlig på snoppen och skrattade. Vi skrattade alla tillsammans igen.

Plötsligt exploderar doktorn ur sin bubbla och utdelar en rungande örfil och hela rummet ändrar färg.

Christians nyss glada ansikte nu förvridet i överraskning och chockad stumhet. Han tar sig för kinden, stirrar storögt på doktorn och börjar gråta. Doktorn gormar förbannat och sjuksköterskan rusar in och det är uppståndelse och förvirring.
Jag hör endast som på avstånd. Som genom en tunnel. Jag flyr. Är redan i det angränsande rummet. Ingen ser när jag klär mig. Oupptäckt är jag nedanför trappan och ute. Jag gömmer mig i buskarna vid staketet som skiljer skolområdet från trafiken och Waterloo. Här väntar jag en stund och sedan sticker jag.
Barnen ska inte under några omständigheter lämna skolområdet, men allt är snart många meter bakom mig. Jag springer hemåt. Följer jag bara den stora vägen till den stora korsningen just innan tennishallen och Pizza Hut så är det inte långt kvar.

Han slog Christian. I ansiktet. En fullgod anledning att inte få spruta av den doktorn. Springer jag hem vet de att jag menar allvar. Ingen kommer tänka som jag så det gäller att jag hävdar mig bestämt. Måste vara övertygande. Och resolut.
Jag vill inte vara där längre! De är dumma i huvudet!

Jag går och efter drygt tre kilometer är jag hemma.
Pojke, Ingrids svarta schäfer, tittar på mig genom stål- och glasväggen som blottar ena sidan av markvåningen. Jag ringer på. Ingrid kommer från köket. Förvånad och frågande låser hon upp.

Jag börjar gråta.
– Jag vill inte vara där längre! De är dumma i huvudet!

Pappas solstråle

I flera dagar hade han efter lunch försvunnit ut på långa promenader, och det efter förmiddagspromenaden med Siffran. Även idag hade han försökt undvika mig för att ensam få smita iväg men jag hade varit förberedd, hållit mig vaksam och framme. Jag ville följa med, se vart han gick och vad han gjorde. Han var irriterad men kunde inte neka mig, det visste jag. Visste att han önskade att jag bara kunde gått med honom på hundpromenaden istället.
Ofta var det såhär, pappa låtsades som om vi inte kände varandra särskilt väl, som om han hade sitt och jag mitt. Han vuxen, jag barn. Men jag visste allt, precis vad han tänkte och hur han mådde.
Vad jag inte visste var varför han alltid försökte dölja sådant som var uppenbart.
Jag berättade mer för honom än vad jag berättade för mamma. Mer än mina vänner berättade för vare sig pappor eller mammor. Men för mig berättade han väldigt lite om allt som gjorde honom ledsen eller glad. Inte för mig, och jag tror inte heller för mamma.

Vi gick mot berget. Han var uppgiven, som om promenaden inte längre spelade någon roll, som om han var förpliktigad att ge sig ut på ett redan förstört projekt. Förstört bara för att jag ville med.
Såhär efter lunch och kaffe var han dock alltid nära till skratt. Jag sprang fram och kramade honom runt höfterna, hängde mig fast – Pappa-papp, var ska vi gå idag?
Han skrattade. Petade in sina fingrar i mina kittliga armhålor och lyfte loss – Långt, min solstråle! Så långt att dina späda små fossingar kommer att förvandlas till blodiga små köttslamsor!
Vi skrattade och begav oss i riktning stora berget. Vi genade genom kohagen, korsade lilla tallskogen, och började gå uppför.

Maj månad men det kändes redan sommarvarmt. Jag hade de senaste dagarna burit min ljusblå klänning och så också idag. För utflykt med pappa hade jag tagit på mig terrängkängorna. Såg inte klokt ut, men jag visste att pappa trots hånskratt gillade konstiga kombinationer. Han gillade den som inte brydde sig.

Han var snäll och väntade in mig. Hjälpte mig upp där jag då jag varit mindre inte hade nått. Onödigt nu, men gulligt.
Efter bara några minuter kunde vi se ner på både vårt eget hus och Alvas familjs längre nerför vägen. Hon och jag hade bråkat i skolan två dagar innan och inte pratat sedan dess. Mamma sade att vi snart skulle vara vänner igen men det trodde inte jag.

Pappa knuffade till mig och sade – Jag brukar gå upp till bäcken på andra sidan, på skuggsidan. Tror du att du orkar så långt?
Jag greppade en rot som slingrade sig över en stenbumling, hävde mig upp mellan den och en annan, svarade inte ens.
Närhelst vi besteg lite brantare områden ville han gärna vara just bakom mig och liksom hjälpa mig på traven. När jag bestämt och hastigt rörde mig undan och undvek pappa-fasonerna hörde jag hur han fnissade. Ville själv gapskratta men svalde det, vägrade låta honom se att jag log.

Någon kilometer upp planade berget ut sig. Vi gick uppför nygröna ängar med små blommor, ömsom gula, ömsom lila, små prickar som tittade, vända mot solen. Den träffade oss i ryggen, pappa började redan bli lite andfådd.
Plötsligt började han på sitt säregna sätt melodiskt ljuda inledningen till en låt. Någon Nirvana-låt.
Ibland, ofta över matlagningen, brukade han haka upp sig på melodin till någon dum refräng, nynna den om och om i utdragna vokaler. De brukade komma som från ingenstans, när han var på bra humör.

Men nu började pappa sjunga på riktigt.

“Jesus don’t want me for a sunbeam, ’cause sunbeams are not made like me.
Don’t expect me to cry for all the reasons you had to die. Don’t ever ask your
love of me.”

En gång hade han tecknat en gråtande Jesus med törnekrans och blod och en slingrande bajskorv uppe på huvudet.

Men konstigast var nu att han överhuvudtaget sjöng. Han sjöng aldrig annat än när vi väcktes med bullar och varm choklad på födelsedagarna. Kunde inte sjunga eller ens dansa.

Redan efter den första versen avbröt han.
– Nej vänta, vi tar All Apologies!

[jollrande gitarrljud]
”What else should I be, all apologies, what else should I say, everyone is gay, what else should I write, I don’t have the right, what else should I be, all apologies.

In the sun, in the sun I feel as one…”

Först gjorde han sig löjlig, försökte fjantigt härma Kurt Cobain, men så fortsatte han och allt förändrades. Det var som om han måste. Som om han ville sjunga för mig men också bara för sig själv, ensam. Han tog några långa steg så att jag hamnade efter, vände sig ifrån mig så att jag inte kunde se hans ansikte. Jag ville se honom när han sjöng men borde aldrig tränga mig på när han inte ville ha mig nära. Jag följde hans ”funktionella” kängor och byxor, Fjällräven-märket, och hans sång. Vi tågade uppför stigen, mellan stora stenar som hängde i ljus förtorkad lera. Kraftiga regn brukade bilda miniatyrforsar här, en gråbrun reva genom grönt gräs, stenbumlingar och snår.
Och pappa, han sjöng. Jag fick gåshud över armarna, tårar i ögonen. Det var så starkt på något vis, hans sång rörde mig djupt inne i bröstet.

Rösten tilltog och han sjöng ärligt. Jag var hack i häl men han verkade vara långt borta, sluten i sin värld, som i en envis såpbubbla på berget.

“…in the sun, in the sun, married, buried.

I wish I was like you, easily amused, find my nest of salt, everything is my fault…”

Trångt mellan orden försökte han nynna melodin och klappa takten med handen mot låret.
Han verkade vara i tårar.

“…In the sun,
in the sun I feel as one…”

Han tystnade och det enda som återstod var ljudet från våra kängor över grus, kvistar och gräs. Vi gick så ytterligare en bit med pendlande armar och djupa andetag.

Jag såg pappa ta upp en näsduk och frustrerat knipa den om näsan, dra bort en droppe snor.
Han skrattade – Förlåt, älskling, det där kan inte ha varit skönt för dina öron. Jag, jag vet inte…

Jag sade inget.
Jag sprang fram jämsides med honom men tittade inte upp mot hans ansikte.
– Brukar du bada i bäcken? Är där inte iskallt nu?

Cordyceps: attack of the killer fungi